Kampen om vattnet

Kampen om vattnet, del 1
Värmland Miljöanpassning i Torsby sågas av Länsstyrelsen
Tre sjöar utanför Torsby kan förvandlas till våtmark om dammen längst i söder rivs. Nu ligger Badasjöarnas framtid i domstolens händer. 
       – Det är tråkigt att vi har en så krånglig Länsstyrelse, men jag tror att domstolen har en mildare syn, säger Curt Nilsson, ledamot i den förening som slåss för sjöarnas fortlevnad. 
Det finns tusentals dammar utan koppling till vattenkraft i landet. Många av dem skapar en miljö som människa och natur vant sig vid sedan sekler tillbaka. Framtiden för dem är oviss och en av många kamper står kring dammen i Rinn, öster om Torsby.  
Det började för tre år sedan med att ägaren Fortum bjöd in till ett samrådsmöte. De ville riva dammen eftersom den bara är en belastning för bolaget. Och fort skulle det gå. 
       – Det blev en kraftig opinion direkt, det var rena upprorsstämningen, minns Curt Nilsson som var med på det första mötet. 
Ett drygt hundratal hus berörs, både fritidshus och permanent boende. Samt badplatser och fiskevatten.  
De exakta konsekvenserna är svåra att förutse, men beräkningar visar en utrivning innebär en sjösänkning på runt en meter. Vilket får stor betydelse för de relativt grunda sjöarna och dess tillflöden.  
Utan en reglering så finns det inget som skyddar mot varken torka eller översvämning. 
Ytterligare en miljöeffekt är inte analyserad, menar Lars Erik Jansson, föreningens ordförande: 
       – Det ligger ju mycket slam på botten sedan flottningstiden och rivs dammen så spolas allt det där ner i älven. Och en bit söderut har Länsstyrelsen bekostat åtgärder för fisken – allt det där kommer ju bli förstört. 
En grupp – som senare blev en förening – bildades för att stoppa Fortums planer och det arbetet blev snabbt framgångsrikt. Från att ha varit rejält infekterat hittade de ett samförstånd som innebar en ombyggnad istället för rivning. Dammluckorna ska ersättas av en betongklack som håller nivån i sjöarna. Vid normala förhållanden så blir vattennivån därmed ungefär den samma som idag. I mitten placeras en 30 meter lång laxtrappa som skapar en fiskvandring som inte varit möjlig sedan järnbrukens tider på 1600-talet. 
För detta krävs dock tillstånd och ärendet ligger nu för prövning i mark- och miljödomstolen i Vänersborg.  
Föreningen är nöjd med den lösningen.  
        – Det blir en fiskvandring där det släpps mer vatten än idag och den blir i det närmaste underhållsfri, säger Lars-Erik Jansson. 
Tanken är att när tillståndet är beviljat så ska dammen överlåtas till föreningen eftersom det är där nyttan finns.  
Staten – i form av Kammarkollegiet och Länsstyrelsen– tycker dock inte om lösningen. 
I inlagan till domstolen skriver Länsstyrelsen att miljöanpassningen inte är tillräcklig. Istället borde det byggas en fiskväg vid sidan av dammen så att även svaga fiskar ska kunna passera. Alternativt ska dammen rivas ut helt och hållet. Man ifrågasätter dessutom om det verkligen är Fortum som är ägare. 
Föreningen hoppas och tror att domstolen kommer gå på Fortums linje. Ove Johansson tycker statens agerande är beklagligt: 
       – Det är många som har hus runt sjöarna som är oroliga och jag förstår inte att landsbygden hela tiden ska behöva försvara sig mot staten. Och varför vill de inte ta hänsyn till hur det faktiskt påverkar oss som bor här? 
Erik Evestam 
Äganderättsexpert LRF Västra Sverige, 010-184 42 50
erik.evestam@lrf.se

Kampen om vattnet, del 2
Kommunal plan förespråkar utrivning
På en smal träbro i den lilla byn Föskefors, väster om Ekshärad samlas fem eldsjälar för att prata om kampen för sin sjö. Dammen under bron ser obetydlig ut men har stor betydelse för Grängens vattenspegel och livsmiljön i bygden. Den byggdes i samband med uppförandet av Föskefors bruk 1755 och har sedan dess varit stängd för fiskvandring.  
Ägarna har varierat genom seklerna och idag är det Fortum som har ansvaret, men i deras verksamhet saknar den funktion och betydelse. Därför gick de hösten 2019 ut på ett samråd för att återställa vattendraget genom att riva ut dammen för att därigenom slippa både ekonomiskt och juridiskt ansvar för anläggningen.  
Bolaget konstaterar att en total utrivning skulle leda till att vattenspegeln i stort sett helt försvann och därför föreslog man en åtgärd som så långt möjligt skulle behålla vattennivån, men ändå skapa möjlighet till fiskvandring.  
Protesterna lät dock inte vänta på sig. Bofasta och fritidshusägare vill behålla dammen då de inte tror på Fortums lösning. 
 – Leran här är väldigt speciell här. Den är extremt finkornig och det måste man ta hänsyn till. Därför kommer inte deras förslag fungera. Vi har ritat på ett eget förslag där man ersätter dammen med en betongklack som håller vattennivån. En övervallsdamm som blir helt underhållsfri, säger Ove Johansson. 
Gruppen startade föreningen Värna Grängen med omnejd, samt en facebook-sida som idag har runt 750 följare. Vilket är mångdubbelt fler än de som berörs av förändringen. 
 – Vi vill ha ett nätverk som jobbar med opinionsbildning för att få stopp på det här. Det är ju inte bara här som planerna finns, säger Jan Carlsson. 
Bara i Hagfors kommun finns ett 70-tal dammar av olika storlek och betydelse och här är det kommunens egna agerande som blivit föremål för kritik. 2019 gick en Naturvårdsplan ut på remiss och den reagerade bland annat Mellanskog och LRFs kommungrupp på eftersom den andades kritik mot jord, skogsbruk och uppdämda vattendrag.  
I planen – som ännu inte är antagen – står det bland annat följande: 
”Den fysiska påverkan från vattenkraft utgör idag ett hot mot biologisk mångfald, den reglerar älvar och fragmenterade livsmiljöer. I kommunen finns ett flertal dammar som idag inte längre används inom vattenkraften. Hagfors kommun ska verka för gott samarbete med Fortum generation, enskilda dammägare och länsstyrelsen i Värmland vid prioritering av utrivning av dammar och återställande av vattenmiljöer.” 
Louise Sjöholm är kommunens samhällsbyggnadschef tycker dock inte att kommunen därigenom tog ställning mot dammarna. 
 – I naturvårdsplanen nämns inte något om att kommunen skall verka för att alla dammar bör rivas ut, den nämner däremot att kommunen bör ställa sig positiv till att dammar som inte längre har en funktion men utgör ett vandringshinder utreds. 
Samtidigt menar Louise Sjöholm att kommunens formella roll inte är så stark: 
 – En damm är dammägarens ansvar. Vill en vattenkraftsägare avsluta sin verksamhet har de laglig rätt att göra så och hur detta ska ske är något mellan vattenkraftsägare, sakägare och domstol. När det gäller eventuella konsekvenser så måste den som önskar vidta åtgärder utreda dessa i varje enskilt fall, säger hon. 
Planen har provocerat eldsjälarna runt Grängen och de har haft flera möten med politiker och skrivit till kommunen i syfte att få en förändring. De har även ett medborgarförslag i ämnet. 
 – Vi undrar varför de inte värnar om det som finns här och om de människor som berörs, säger Charlotta Brolin. 
De har även kontakt med föreningen runt Badasjöarna i Torsby och funderar på ett liknande upplägg där Fortum bygger om dammen och sedan överlåter den till en lokal förening. 
 – Vi är beredda att ta över. Det är ju ingenting vi egentligen vill, men vi gör det om vi måste, säger Charlotta Brolin. 
Efter en intensiv påverkan har Fortum nu dragit tillbaka sina förslag tills vidare men föreningen har inte stannat upp i arbetet för det.  
 – Det gäller att fortsätta jobba, säger Jan Carlsson. 
Lisbeth Svensson som tidigare varit ordförande i LRF-avdelningen tycker arbetet är viktigt.  
 – Även om anledningen är tråkig så tycker jag det är fantastiskt att det finns så många kunniga människor häromkring som ställer upp och engagerar sig, säger hon. 
 
Erik Evestam 
Äganderättsexpert LRF Västra Sverige, 010-184 42 50
 

Kampen om vattnet, del 3
Värmland ”Inget egenvärde för oss att riva dammarna”
Fortum äger ett 80-tal dammar i landet som man egentligen inte har någon användning av. Bolaget har därför under en lång tid jobbat med att hitta andra lösningar. Utrivning, ombyggnad eller överlåtelse till annan ägare. Men processerna tar tid.
Pernilla Spetz är Fastighetschef på Fortum och jobbar med de här frågorna i bla Värmland. Att dammarna kan ha andra stora värden än vad som är kopplat till vattenkraft, det är hon mycket medveten om. 
 – Det kan handla om till exempel vattentäkter, rekreationsområden, kulturhistoria eller vattenreglering. Flera dammar kan även ha betydelse för den närliggande miljön, och påverka flora och fauna på olika sätt. Vid en nedmontering skapas därmed nya naturvärden. Därför är det viktigt att hitta bästa möjliga lösningen för framtiden, säger hon. 
Dammar som Fortum äger är anmälda till att ingå i den Nationella planen för vattenkraft. Där ska alla avrinningsområden prövas i syfte är att åstadkomma största möjliga nytta för vattenmiljön samtidigt som det säkrar tillgången till vattenkraftsel. Kostnaderna ska till stora delar täckas av den fond som de största vattenkraftbolagen finansierar. Det handlar om 10 miljarder kronor under 20 år. Ett gigantiskt projekt. 
– Ja, det kommer bli mycket arbete, och det kan låta som en lång tid, men skall detta hinnas med inom utsatt tid behöver beslutsvägarna ses över. 
Det handlar om tillstånd och prövning. Processer som de senaste åren har varit mycket långdragna i domstol och som kantats av höga krav på underlag från de som äger verksamheterna. Samt ett stort antal överklaganden till högre instans. När det nya regelverket ska tillämpas måste det bli enklare, menar hon. Och mycket är ännu oklart: 
– Myndigheterna och verksamhetsutövarna ska samarbeta och se till hela vattendraget och dess intressen. Arbete har inletts för de prövningsgrupper som ligger först i den nationella planen, exakt hur utfallet kommer se ut, vet vi ännu inte, säger Pernilla Spetz. 
Fortum är med och finansierar fonden, men måste som ägare även ta en del av kostnaderna själva.  
– Vi är medvetna om att det här kommer att kosta och är positiva till moderna miljövillkor vid våra vattenkraftanläggningar. 
För de dammar som saknar koppling till vattenkraft och som därför inte ingår i planen, är dock situationen ännu mer komplicerad. Till dem finns ingen gemensam finansiering, ibland är det inte ens klart vem som är ägare. Men de kan likafullt prövas. Värmland och Dalarna – med en historik av flottning – är extra berörda av detta. 
Vann i domstol 
Flera dammärenden har prövats de senaste åren. LRF drev under 2019 ett ärende i Ölme där en markägare ålades att söka tillstånd för en damm han hävdade inte var hans. Han vann mot Länsstyrelsen i domstol och ombudet Viktor Falkenström menar att det blir orimligt om varje markägare ska tvingas göra den processen. 
– Hela den här frågan, inte minst från flottningsföretag men även andra typer av verksamheter, är en mycket stor fråga som ingen enskild någonsin ska behöva hantera, säger han. 
Hållbara lösningar 
För Fortum är fokuset att hitta hållbara lösningar på varje plats. Utrivning, ombyggnad och/eller överlåtelse. Pernilla Spetz igen: 
– För Fortum finns inget egenvärde i att riva dammarna. Vi eftersträvar en ansvarsfull lösning som gynnar alla intressenter – med slutmålet att Fortum inte kvarstår som ägare.  
I fallet Badasjöarna har ni ett förslag till miljöanpassning, men som Länsstyrelsen inte accepterar. Tycker ni att de ställer för hårda krav på er? 
– Vissa länsstyrelser, vattenmyndigheter och intresseorganisationer driver frågan om ”återställande till den naturliga miljön” vilket kan innebära stora konsekvenser för närboende. Fortum tror på den lösning som nu är inlämnad till Mark- och miljödomstolen avseende Badasjöarna, säger Pernilla som i övrigt inte vill kommentera hur Länsstyrelsen resonerar. 
När det gäller dammarna väster om Ekshärad är statusen en annan. 
– Fortum har beslutat att invänta Nationella planen för dammanläggningen vid Föskefors, där Grängen enligt tidplanen ingår år 2026. På grund av Covid-19 har Fortum tyvärr inte kunnat hålla något möte på plats med föreningen för att förklara vad man kan tänka sig av kommande omprövningen.  
Erik Evestam 
Äganderättsexpert LRF Västra Sverige, 010-184 42 50
erik.evestam@lrf.se
 

Kampen om vattnet, del 4
Värmland Länsstyrelsen kräver bättre fiskväg
Länsstyrelserna kommer ha en central funktion när landets samtliga vattenkraftsanläggningar ska prövas under de kommande decennierna. Myndigheten ska samordna dialogen mellan berörda aktörer och bistå med kunskap och underlag.
I fallet kring dammen i Rinn som vi tidigare skrivit om, är Länsstyrelsen en av motparterna till Fortum. Man anser att ansökan har ett flertal stora brister, bla underkänns bolagets planer på att öppna en fiskväg i mitten av dammen. Men Mikael Hedenskog på Länsstyrelsen i Värmland anser dock inte att myndigheten därmed förespråkar utrivning:
–  Länsstyrelsen har inte framfört något yrkande om utrivning. Länsstyrelsen har däremot haft synpunkter på utformningen av ombyggnaden där länsstyrelsen förordar en fiskvägsutformning som blir effektiv även vid högre flöden, säger han.
Vad Länsstyrelsen anser, framgår dock av handlingarna. I ett yttrande från februari 2019 skriver man att det första förslaget från Fortum där utrivning förespråkades, hade varit ett bättre alternativ för att uppnå god ekologisk status. Och i inlagan till domstolen från i maj i år står att ”… en utrivning av dammen torde medföra positiva konsekvenser för vattendragets ekologi. Utifrån ett biologiskt perspektiv är alltså utrivning och naturliga förhållanden att föredra framför fortsatt dämning.”
Fortum och Länsstyrelsen är inte heller överens om ägarskapet. Bolaget menar att man got över ägandet 1985 där ett flertal kraftverk och dammar togs över från Billerud AB. Men Länsstyrelsen anser inte att det är tillräckligt.
Många prövningar
Mark- och miljödomstolarna kommer få mycket att göra i vattenfrågor framöver. Den del som kopplas till vattenkraft kommer till stor del finanserias av en nationell miljöfond som bildats av de största vattenkraftsproducenterna. Men i några län – bland annat Värmland – finns ett stort antal dammar i som saknar naturlig koppling till vattenkraft. Många av dem med anor från flottningstiden.
Hur kommer dessa att hanteras när åtgärdsgrupperna i nationella planen gås igenom? Hur höga krav på miljöanpassning kommer ni att ställa?
–  Enligt den nationella planen för vattenkraftens miljöanpassning ska berörda myndigheter analysera vilka övriga verksamheter, såsom dammar, som kan påverka det vatten som prövningarna avser och vidta de åtgärder som behövs. Här nämns exempelvis att länsstyrelserna kan behöva vidta tillsynsåtgärder eller initiera omprövningar parallellt med prövningarna för vattenkraftverken, säger Mikael Hedenskog.
Ett flertal dammar har/kan ha oklart ägarskap – hur kommer dessa hanteras och vem tar ansvar för att reda ut vems de är och vilka åtgärder som i så fall ska utföras?
–  Utgångspunkten bör vara att det är fastighetsägaren som äger dammen. Det är därför många gånger naturligt att det är fastighetsägaren som tillfrågas om ägarskapet till en damm. Men vi vet också att det i Värmland finns ett stort antal så kallade äkta flottningsdammar. Det är dammar som inlösts eller uppförts (och inte överlåtits till annan) av en allmän flottled. Åtgärder som behöver göras kommer att diskuteras i samråd mellan dammägare och länsstyrelsen inför att åtgärden tillståndsprövas av mark- och miljödomstolen eller anmäls till länsstyrelsen.
Andra intressen
I riktlinjerna för prövningen betonas att miljöåtgärderna ska vara rimliga så att inte elproduktionen drabbas för mycket. Utrivningar ska därför undvikas.
Men det handlar inte bara om den produktionen utan även om en lång rad andra intressen som Länsstyrelsen har ansvar för att ta hänsyn till. Exempelvis hur varierande vattennivåer påverkar kringboende, kulturmiljöer, med mera. Mikael Hedenskog menar att även om syftet är att nå bästa möjliga miljönytta, så ska även de intressena vägas in. Men det är en bedömning som får ske i varje enskilt fall.
För Värmlands del är det de östra delarna som är först ut och där ska processen vara klar redan 2025. Klarälvens tillflöden ska prövas 2026 och Vänern 2033. Det kan låta som en lång tidsperiod, men det är samtidigt mycket arbete som ska utföras och exakt hur lätt eller svår processen blir, det återstår att se.
 Erik Evestam
Äganderättsexpert LRF Västra Sverige
 
 
Kampen om vattnet, del 5
Värmland Genant uppvisning i dålig myndighetsutövning.
Anläggningarna som inte finns. 
Två myndigheter – Länsstyrelsen och Kammarkollegiet – samt lobbyorganisationen Älvräddarna hade rest från när och fjärran för att i Holmedals församlingshem försöka stoppa två företagare från att driva sina vattenkraftverk vidare.
Det blev en genant uppvisning i dålig myndighetsutövning.
I centrum för uppmärksamheten står Carina Svensson och Willy Stensdal. De äger varsin kraftstation i Lianeälven och har på uppmaning av Länsstyrelsen genomfört en tillståndsprocess som nu landat i domstol. Förberedelserna har pågått i flera år och utöver själva tillståndet vill de även göra en miljöanpassning som gör det möjligt för fisk att vandra nedströms.
Statens företrädare och lobbyisterna var föga imponerade.
Kammarkollegiet och Älvräddarna ville att anläggningarna skulle rivas ut – snarast. Länsstyrelsen var något listigare genom att istället kräva så långtgående miljöåtgärder att de blev olönsamma. För att understryka sitt missnöje förtydligade myndigheten att: ”I 95 procent av det här materialet från sökanden, så tycker Länsstyrelsen precis tvärtemot.”
Åratal av arbete från företagarna sågades alltså jämns med fotknölarna. Ingenting höll tillräcklig kvalitet. Trots att tillståndsprövning var exakt det som Länsstyrelsen krävt.
Först avkrävdes bevis för att anläggningarna ska ligga där de redan ligger (?). Ett minst sagt långtgående krav som gör prövningen mycket komplicerad eftersom beslutet om placering i de flesta fall togs för flera hundra år sedan. Högsta domstolen har visserligen bestämt att en sådan bevisbörda är orimligt hög, men Margareta Svenning – som lämnat Kammarkollegiet för att istället bli lobbyist på Älvräddarna- tog ingen notis om detta utan konstaterade krasst att domstolen haft fel. Vilket innebär att anläggningarna juridiskt sett inte finns.
Efter detta bedöms anläggningens nytta och här menar motståndarna att deras produktion av el har marginell betydelse i ett nationellt perspektiv – men att deras miljöpåverkan spelar en central roll i det globala hotet mot den biologiska mångfalden i sötvattensmiljöer.
Någon kan tycka att denna parallell haltar en aning.
Juridiken kring gamla vattenverksamheter är snårig och resonemangen kan tyckas sakna all logik. Vi som sett det här skådespelet förut är inte förvånade, men för de närvarande byborna måste det ha varit en surrealistisk upplevelse. Att höra hur aktörer som påstår sig företräda allmänhetens intressen talar om för bygdens folk och småföretagare att de här dammarna är värdelösa miljöhot som snarast måste rivas ut. Vilka effekter det får på närmiljön när vattennivån sjunker och brunnar sinar – det tycks vara helt oviktigt. Inte ens risken för spridning av signalkräfta bet på motståndarna.
Processen kring Lianeälven är bara ett av många exempel på detta. Den har – tillsammans med tiotusentals andra vattendrag – varit i människans tjänst i hundratals år. På de här platserna har det malts mjöl, sågats virke och hamrats järn. Naturvärdena finns alltså trots – eller kanske tack vare – dessa verksamheter. Om fördämningarna tas bort skapas därför helt nya ekosystem och vad som då händer med miljön, det kan ingen veta.
Miljönyttan föreföll dock komma i andra hand när vattnen fastnade i det som kan liknas med ett juridiskt gisslandrama. Genom att kombinera svensk och europeisk lagstiftning hävdades att anläggningar som funnits i hundratals år plötsligt utgjorde akuta hot mot miljön. Utan minsta tanke på de berörda, avkrävdes en återställning av landsbygden till förindustriell tid.
Kritiken mot de här processerna hårdnade men myndigheterna svarade att de var oskyldiga pianister som bara följde de noter som lagstiftaren komponerat. Politiken ryckte då åt sig hela notstället och klubbade en ny lagstiftning som trädde ikraft 2019. Här slogs det fast att alla anläggningar med koppling till vattenkraft ska förses med nya tillstånd med rimliga miljöåtgärder. Utrivningar ska vara undantagsfall och honnörsorden är: samverkan, samarbete och dialog.
Vi som bevittnade statens uppvisning i Årjäng undrar dock om myndigheterna verkligen har förmåga att förstå det nya nothäfte de fått framför sig.
Erik Evestam
Äganderättsexpert LRF Västra Sverige